AdMa

Igår, efter UKM så berättade jag om Mimmi och Carl (vet fortfarande inte hur han stavar sitt namn men vi kör på c) , om att jag tror att domarna försökte välja ett bidrag från varje kategori, då det var två dansare, typ fyra deathmetal (eller nåt. Det var inte bra i alla fall i min åsikt) band, jag tror det var fyra bidrag då det var en eller två personer som sjöng, manga-teckningars-bidrag och foto-bidrag. Och i stort sett så var det ett bidrag från varje kategori som gick vidare. Då var det våran grupp och Mimmi och Carl som dansade. Och de hade dansat i ungefär tre år, och vi har bara dansat i en termin. Då märker man skilnad. Detta berättade jag för min bror, och då sa han att det är bra att man träffar sånna människor också. För man lär sig av både de som är bättre och de som är sämre än en själv. För av de som är mer erfarna kan man tänka wow, sådär bra vill jag bli och då kan man få inspiration som kan driva en att kämpa. Kämpa för att bli så bra som man vill. För om man vill något tillräckligt, så är det möjligt.

Sen så kan man lära sig av dem som är mindre erfarna genom att titta och så kanske någon gång ser man att de gör något fel. Då kan man tänka; oj då, det där såg man på en gång att det blev fel. Men så kanske man gör likadant. Och då kan man ju liksom träna bort det, vilket gör att det blir mycket bättre. Altså förstår ni? Man får liksom se hur det ser ut när man gör det felet, så att man kan kämpa mot att man själv gör det ännu mer. Det är svårt att förklara men jag hoppas ni fattar.

Min bror sa detta igår.

Sen också att man kan tänka till att, hur snabbt man har lärt sig allt. T.ex i dansen, vi har bara dansat i EN TERMIN, men vi har varit med i två tävlingar, varit publikens val på en av dem, och ska uppträda nästa månad. Samtidigt när man har varit på tävlingarna så har man ju fått träffa en del personer som är erfarna, och man har fått lära sig mycket för varje person.

Sen för ridningen, vi har ridit i fyra år i år, och vi har varit med på ungefär fem tävlingar. Och de har vi varit med på det SENASTE ÅRET. De första tre året var för grunderna. I två år var vi på en ridskola, där vi lärde oss grunderna ordentligt, sen så kände vi att vi inte utveklades tillräckligt eller tillräckligt snabbt, så vi provred på sigtuna. Och vi lärde oss helt nya saker bara på DEN enstaka gången. T.ex. så galopperade vi inte alls mycket på det förra stället, och vi galopperade typ tre gånger så mycket på den här första gången. Sen så fick vi lära oss skänkelvikning, en rörelse vi aldrig fick lära oss på det andra stället. Sen så nu efter två år så har vi lärt oss så ENORMT mycket så det är nästan inte klokt! i apil förra året så blev vi överlyckliga, för då fick vi lära oss hoppa i galopp. Då hoppade vi ungefär 30cm. och det tyckte vi var jättekul. (vi kommer nog lägga upp en film på det sen) Sen så fortsatte det, hindrena växte från 30cm till 50, vi koncentrerade på rätt galopp, hopptävlingarna började, hindrena växte från 50 till 85cm, ännu mer hopptävlingar, privatlektion, ridskolecupen och det kommer fortsätta. Tänk vad vi kommer göra nästa år. Ridläger ska vi gå på i sommar... Det kommer bli mycket.

Det var detta jag har haft lite i huvudet, tack för att ni orkar läsa allt detta men det är några av mina djupa tankar.

Sen vill jag också lägga till att jag ser enormt mycket upp till min bror. Han har så himla mycket att göra i sitt liv, men endå så orkar han le varje dag och vara en god människa.